Språkliga attityder och språklagstiftning i Norge och i Sverige

Vilken roll har dövas egna attityder och samhällets syn på döva för betydelse för de tecknade språkens status i Norge och i Sverige, framför allt inom skolan? Denna fråga har forskarna Hilde Haualand och Ingela Holmström undersökt i en artikel som har publicerats i forskartidskriften Deafness & Education International.

I artikeln jämförs hur i dövförbunden i Norge och i Sverige har förhållit sig till politiska beslut och språkforskning som rör de tecknade språken från 1970-talet fram tills i dag. Stigmatiseringen av döva har gjort att många döva nedvärderar sitt eget språk och tycker att det är underlägset det talade majoritetsspråket. Författarna kallar detta för ”language shaming”.

Utvecklingen har sett olika ut i de nordiska grannländerna. I Sverige har döva utvecklat en stolthet över det svenska teckenspråket, medan döva i Norge under en längre tid nedvärderat sitt eget språk. Dövrörelsen i Sverige har utnyttjat relativt vaga politiska beslut till sin fördel. Därtill har forskningsrön om det svenska teckenspråket används för att påverka politiken.

I Norge motarbetades språkforskningen av döva själva och ännu i dag finns det ingen lingvistisk institution som forskar om norskt teckenspråk. Forskningen sker istället i anknytning till tolkutbildningen som bedrivs vid universiteten i Trondheim, Bergen och Oslo. Trots detta så verkar den formella rätten att lära sig och använda det tecknade språket vara starkare i Norge, enligt författarna.

I Sverige finns det fortfarande dövskolor, medan utvecklingen i Norge har gått mot att integrera döva barn i vanliga skolor, där tillgången till norskt teckenspråk är mycket begränsad. Även om barnen har rätt att få lära sig norskt teckenspråk i skolan så är de formella kraven på lärarna låga. Barnen riskerar därmed att inte lära sig norskt teckenspråk flytande.

Lagstiftning som rör tolkservice och föräldrars rätt till döva barn att lära sig det tecknade språket är starkare i Norge. Att föräldrar i Sverige förväntas lära sig ett språk på 240 timmar så ”att de på ett funktionellt sätt kan […] främja barnens utveckling” (SFS 1994:1158) är ett exempel på ”language shaming” menar författarna. Det svenska teckenspråket framstår som ett enkelt språk som kan läras in på kort tid.

Lagstiftningen i sig säger inte allt om ett språks ställning. Trots språkligt erkännande i de båda nordiska länderna är det barnens hörselnedsättning (funktionsnedsättning) – inte deras språkliga behov – som styr tillgången till det tecknade språket. De tecknade språkens underordnade roll i förhållande till funktionshinderspolitiken kan bidra till ”language shaming”, avslutar Hilde Haualand och Ingela Holmström.

Läs hela artikeln When language recognition and language shaming go hand in hand – sign language ideologies in Sweden and Norway (på engelska)

(Uppdaterat 1.7.2019): En sammanfattning av artikeln på internationellt teckenspråk kan ses på Acadeafic.