När Nordiska teckenspråksnätverket träffades i Torshamn var barns och ungdomars tillgång till teckenspråk i fokus. I flera nordiska länder är situationen alarmerande, men även i de andra länderna är situationen bekymmersam.
Deltagare från samtliga nordiska länder samlades i Torshamn på Färöarna den 30 augusti 2018 för att diskutera hur innehållet i den nordiska språkdeklarationen kan tillämpas på gruppen teckenspråkiga, särskilt barn och ungdomar.
Fr v: Annika Aalto (Finland), Tommy Lyxell (Sverige), Leena Savolainen (Finland), Høgni L. Højgaard (Färöarna), Sonja Myhre Holten (Norge), Hjördis Anna Haraldsdottir (Island), Lisa Josefsen (Grönland) och Janne Boye Niemelä (Danmark).I Deklarationen om nordisk språkpolitik kategoriseras Nordens språk som samhällsbärande eller statsbärande språk. De är samhällets gemensamma språk som används i officiella sammanhang, t.ex. i undervisning och lagstiftning. En del minoritetsspråk har en speciell ställning, dit räknas teckenspråken. I deklarationen står det att ”det är viktigt att även teckenspråken tillerkänns en stark ställning”. Men hur omsätts detta i praktiken för barn och unga? Det var den centrala frågeställningen på nätverksmötet.
Efter en presentationsrunda om språksituationen i respektive land kunde deltagarna konstatera att det finns lagar och förordningar som beskriver teckenspråkens ställning i allmänna ordalag. Men vad behöver göras i praktiken för att stärka teckenspråken? Vilken roll har teckenspråken för barn och unga i de nordiska länderna? Hur och när kommer de i kontakt med språken? De är frågor som behöver utredas och beskrivas.
Samhällets insatser för teckenspråkiga bygger vanligtvis på funktionshinderspolitiken, som förespråkar integration och delaktighet. I praktiken innebär det att barnets hörselförmåga avgör i vilken förskola och skola som barnet ska gå. Men vilket stöd får hörande teckenspråkiga barn eller barn med lätta hörselskador? Dessa barn behandlas annorlunda än döva barn. Det behövs en språkpolitik som tar hänsyn till barnens olika bakgrunder.
Hur säkrar man att teckenspråken lever vidare om barn och unga inte kommer i kontakt med språken? I Finland är det finlandsvenska teckenspråket ett hotat språk just för att barn och unga inte lär sig språket i skolan. Situationen är lika alarmerande på Grönland och på Färöarna, där barnen antingen får gå i reguljära skolor eller flytta till Danmark. I Danmark får endast ett fåtal ungdomar undervisning på danskt teckenspråk. Även för det norska, finska och svenska teckenspråket är situationen bekymmersam, om än inte lika pessimistisk.
Det nordiska teckenspråksnätverket kommer att fortsätta diskussionerna vid ett möte i Stockholm senare i år. Målet är att ta fram ett dokument som beskriver språksituationen för teckenspråkiga barn och unga i Norden men också föreslå åtgärder.
Deklarationen om nordisk språkpolitik antogs av de nordiska undervisnings- och forskningsministrarna år 2006. Deklarationen ligger till grund för Nordiska ministerrådets språksatsningar. Dokumentet är inte juridisk bindande för medlemsstaterna.
Finlands Dövas Förbund har tagit fram ett språkpolitiskt program för de finländska teckenspråken och har på Nordens språkråds uppdrag sammanställt ett dokument som rör teckenspråkens ställning i Norden.
Mer information om nätverksmötet under fliken Nätverksträff 2018.
Läs mer:
Nordiska teckenspråk • Nordiske tegnspråk • Nordiske tegnsprog • Pohjoismaiset viittomakielet • Norræn táknmál • Avannaamioqatigiinni ussersuutit • Norðurlendsk teknmál 