Språkrådgivning i fokus vid nätverksträffen i Århus

Årets nätverksmöte hölls i Århus den 19 september. Information och språkrådgivning hos språknämnderna i Norden var temat vid årets nätverksträff.

Språksituationen ser olika ut i den nordiska länderna, vilket påverkar hur språknämnderna arbetar. En del ägnar sig huvudsakligen åt språkpolitiskt arbete, en del huvudsakligen åt språkrådgivning om teckenspråk, en del åt bådadera. Vid nätverksträffen berättade språknämnderna hur de arbetare med att sprida information om teckenspråk och om språkrådgivning. Vilken typ av frågor ställs, vilken information förmedlas och vilka kanaler används, var frågeställningar som belystes.

Nätverksmötet i Århus diskuterade språkrådgivning för nordiska teckenspråk. Foto: Tommy Lyxell.

De som vänder sig till språknämnderna för språkrådgivning är i regel professionella tolkar eller översättare, men även tolkstudenter. Det är en erfarenhet som delas av flera nordiska teckenspråksnämnder. I Sverige kommer det frågor från gymnasieelever som skriver uppsatser om teckenspråkets status.

De kanaler som i regel används är bildtelefon, Skype, mejl, Facebook, webbplatser eller personliga kontakter. Dansk Sprognævn har skapat en webbplats om det danska teckenspråket där det finns svar på många vanliga frågor om det danska teckenspråket. Informationen är huvudsakligen på danskt teckenspråk men finns även på skriven danska.

De vanligaste frågorna som de nordiska teckenspråksnämnderna får är om enskilda tecken, deras betydelse och i vilka sammanhang de används. Det är mindre vanligt med frågor på satsnivå eller andra grammatiska konstruktioner i teckenspråk. För finlandssvenskt teckenspråk är det ibland svårt att ge rådgivning eftersom det finns en stor variation i språkbruket. Språket påverkas nämligen av både finskt och svenskt teckenspråk och det finns flera varianter av ett tecken som lever sida vid sida.

I Norge och på Island kontaktas språknämnderna främst i frågor som rör språkpolitik. Det finns en termgrupp som är knuten till Språkrådet i Norge. Termgruppen sammanställer teckenlistor men ger inga språkliga rekommendationer.

Den avslutande diskussionen handlade om hur man kan stimulera intresset för språkfrågor. I Danmark har det skett en nedgång i antalet frågor till språkrådgivningen. Ett skäl till nedgången kan vara att Dansk Sprognævn har en utmärkt informativ hemsida för danskt teckenspråk. Ett tips som togs upp är att besöka dövföreningar och diskutera språkfrågor. För små språk som finlandsvenska teckenspråk går det utmärkt att använda till exempel WhatsApp för språkliga diskussioner.

På nätverksträffen diskuterade hur vi kan gå vidare med projektförslag för ett nordiskt undervisningsmaterial. Mötet beslöt att tills vidare lägga arbetet på is. Idén är god men det saknas tid och resurser för att gå vidare med projektförslaget.

Som brukligt på nätverksträffarna informerade varje kontaktpersoner om nyheter från varje land. Lars Knudsen representerade Dövas Nordiska Råd och berättade om arbetet som sker där och framförde att det finns en önskan om fördjupat samarbete mellan DNR och Nordiska teckenspråksnätverket.

Finansieringen av framtida nätverksträffar är oklar. Nordiska teckenspråksnätverket har inte blivit lovade mer pengar från Nordiska ministerrådet. Tommy Lyxell presenterade ett förslag till att nätverket blir en arbetsgrupp inom Nätverket för språknämnderna i Norden, NSN. Förslaget är inlämnat till Nordisk Språkkoordination och NSN för vidare behandling. Om nätverket inte får nya pengar genomförs nästa års nätverksmöte i Oslo. Varje språknämnd får då själva bekosta sin medverkan.

Läs mer om nätverksträffen på denna sida.

Att vara döv i Norden

Nordiska teckenspråksnätverket arrangerade två inslag på Nordisk Språkfest i Århus. Programpunkterna var ”Livet som tosproget” och ”Hvad skal vi med tegnsprog?”. Arrangemangen genomfördes på AROS konstmuseum den 18 september och var välbesökta.

Tre döva från nordiska länder och en från Belgien berättade om hur det är att växa upp och leva som tvåspråkig döv i ett hörande samhälle. Tre av dem lever i Danmark och kunde därmed göra en jämförelse mellan situationen i sitt hemland och i Danmark. De som delade med sig av sina erfarenheter var Filip Verhelst (Belgien), Madeleine Eriksson (Sverige), Paal Richard Peterson (Norge) och Nelli-Sofia Tarvajärvi (Finland).

Erfarenheterna hos föredragshållarna skiftade, men gemensamt för dem var att deras föräldrar hade en positiv inställning till teckenspråk och att de försökte hitta den bästa lösningen för sina barn under uppväxtåren. Madeleines föräldrar såg till att hon kunde gå på en dövskola även om det innebar långt avstånd till hemmet. Nelli-Sofia upplevde inga begränsningar i världen även om kretsen kring henne som använde teckenspråk var begränsad.

Filip Verhelst berättade om hur det är att vara förälder till ett dövt och ett hörande barn i Danmark och de hinder som han upplever när det gäller att ge barnen tillgång till teckenspråk i skolan. Det räcker inte med använda teckenspråk i hemmet. Paal Richard Peterson växte upp som hörande i en teckenspråkig familj men han förlorade hörsel gradvis i barndomen. För Paal innebar det en stor omställning men han beslöt att acceptera att sin dövhet. Med sig i vuxenlivet har han erfarenheten av att vara både hörande och döv.

Paal Richard Peterson berättade om sina erfarenheter som döv.

Det var fullt i föreläsningssalen på AROS i Århus. Foto: Tommy Lyxell.

Under andra timmen hölls en paneldebatt med forskare från olika discipliner: Liz Adams Lyngbäck (specialpedagogik, Sverige), Krister Schönström (lingvistik, Sverige), Patrick Kermit (sociologi, Norge) samt ordförande för Danske Døves Landsforbund, Lars Knudsen. Forskarna tog upp teckenspråkets betydelse för döva och skolans roll. Krister Schönström pekade på internationella forskningsresultat som visar att tvåspråkig undervisning med teckenspråk förbättrar den generella språkförmågan, även i skriftspråk. Patrick Kermit refererade till egen forskning som visar att döva barn som går integrerade i kommunala skolor får kämpa hårt för att hänga med i undervisningen och i det sociala livet. Omgivningen är oftast inte medvetna om detta utan tycker att barnen klarar sig fint. Liz Adams Lyngbäck lyfte fram föräldraperspektivet. Hennes forskning visar att föräldrar i Sverige har teckenspråket i bakhuvudet hela tiden men att det är många faktorer som påverkar deras vägval. Föräldrar förlitar sig inte bara på vad professionen säger utan använder även sociala medier för att ta del av andra föräldrars erfarenheter.

Paneldiskussion om teckenspråkets betydelse för döva. Foto: Tommy Lyxell.

Moderatorer för arrangemangen var Tommy Lyxell (Sverige) och Sonja Myhre Holten (Norge).

Läs mer om arrangemanget Sprog i luften hos Dansktegnsprog.dk.

Rätt att avbryta rekrytering av döv enligt Arbetsdomstolen

Juristen Richard Sahlin sökte en lektorstjänst vid Södertörns högskola i Stockholm, men när det stod klart för arbetsgivaren att de skulle stå för tolkkostnaderna avbröts rekryteringsförfarandet. Arbetsdomstolen ger dem rätt.

Juristen Richard Sahlin, som har en doktorstitel, var den mest meriterande som sökte en tjänst vid Södertörns högskola. Richard hade tidigare undervisat på högskolan och räknade med att få tjänsten. Men så kom bakslaget. Södertörns högskola valde att avbryta rekryteringen. Som motivering angav man att det skulle kosta för mycket att anlita tolkar.

Richard Sahlin anmälde Södertörns högskola för diskriminering av personer med funktionshinder hos Diskrimineringsombudsmannen, som i sin tur valde att pröva fallet i Arbetsdomstolen. AD gick dock på Södertörns högskolas linje och menade att anpassningsåtgärderna inte var skäliga. De är inte av engångskaraktär och skulle inte komma andra personer med funktionsnedsättning till godo.

Richard är besviken på domen och menar att DO inte bemötte alla argument som motparten tog upp, utan bara intresserade sig för den principiella frågan om vilket ansvar en stor arbetsgivare har.

Läs mer

• Diskrimineringsombudsmannen om domen
• Richard Sahlins egna kommentarer till domen
• Sveriges Dövas Riksförbunds kommentarer till fallet

Föräldrar blir ”talpedagoger” åt döva barn med CI

Döva barn med CI blir ofta ett ”pedagogiskt projekt” för deras hörande föräldrar, medan andra sidor i föräldrarollen riskerar att hamna i bakgrunden. Detta framgår i en doktorsavhandling som nyligen lades fram i Norge.

I sin doktorsavhandling diskuterar Marieke Bruin föräldrarollen hos föräldrar till döva barn med CI. I intervjuer med föräldrar framgår det att de lätt fastnar i rollen som språktränare för sitt barn. Föräldrarna förväntas ägna mycket tid åt metoder för att stimulera talspråket som tagits fram av av CI-teamen. En lyckosam talspråksutveckling ses som ett resultat av föräldrarnas engagemang och målmedvetenhet. Många föräldrar tar omedvetet på sig uppgiften ”att arbeta” med sitt barn. Det finns en risk att andra aspekter av föräldrarollen går förlorad, som till exempel den sociala samvaron och barnets välbefinnande, skriver Marieke Bruin i sin avhandling.

Fokusen blir barnets språkliga prestationer där målet är att barnet ska klara sig i det hörande samhället. CI framstår som ett ”löfte till framgång” som kan bli sann såvida föräldrarna sköter sin hemuppgift väl. Den instrumentella språksynen är utbredd inom utbildningsväsendet  – vilket hörselhabiliteringen anammar – men när detta förhållningssätt blir en del av familjelivet kan det få negativa konsekvenser. Barnet riskeras att bemötas utifrån vad det saknar medan andra egenskaper och förmågor hamnar i skymundan, skriver Marieke Bruin och hänvisar till annan forskning.

Föräldrarna som intervjuas i studien uttrycker osäkerhet eftersom de saknar egen erfarenhet av dövhet. Föräldrarna oroar sig för barnet socioemotionella utveckling och delaktighet i samhället. Många är oroliga för att felaktiga vägval kan få långtgående konsekvenser för barnets utveckling och lyssnar därför på auktoriteter.

Istället för att strikt följa metoder behöver föräldrarna stärkas i sin föräldraroll och ges tid åt att reflektera över de kunskaper som professionella har men också över relationen till sitt barn. Det finns inte en lösning som passar alla. Varje barn och familj har sina behov, skriver Marieke Bruin.

Hämta avhandlingen hos Universitetet i Stavanger (på engelska).